Berbatidalen, Argolis (1935–1938, 1953, 1959, 1988–1990, 1994–1995, 1997, 1999)

Publicerad: 2020-11-13

<p>Fig. 1: Karta över viktiga platser i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).</p>

Fig. 1: Karta över viktiga platser i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Sedan 1930-talet har svenska arkeologer genomfört fältarbete i och runtomkring Berbatidalen i Argolis på Peloponnesos. Ursprungligen centrerades undersökningarna till Berbatidalens västra del, men kom senare att omfatta även dalarna Limnes och Miyio till öster. Det undersökta området omges av höga berg och är klart avskilt från sin omgivning. Till söder, över Euboia-bergen, ligger Argolis slättland och Mykene kan nås i väster genom ett bergspass mellan Zara och Profitis Elias. Norr, bortom Psili Rachi, ligger Ayonoridalen medan området till öster om Limnes- och Miyiodalen domineras av höga berg. Då dessa tre dalar ligger mellan Korinth och Argolis har man beskrivit regionen som ett gränsområde, vilket under årtusenden dominerats av den ena eller andra av de två städerna.

Fältarbete

Det svenska fältarbetet i Berbati påbörjades 1934 då Axel W. Persson, Gösta Säflund och Erik J. Holmberg besökte området för att hitta potentiella utgrävningsplatser och med hjälp av Perssons förman i Dendra identifierade de en lovande förhistorisk plats på Mastos. Nästa år grävde Persson ut tholosgraven (Fyndplats 515) medan Holmberg undersökte en kammargrav (Fyndplats 514). År 1936 började Persson och Åke Åkerström undersöka Mastoskullens östra sida, senare känd som Potter’s Quarter. Persson grävde även testschakt i det romerska badet (Fyndplats 500), medan Säflund å sin sida utforskade Västra Nekropolen som hittats nordväst om Mastos. År 1937 började Säflund fokusera på Mastoskullens sluttning där han hittade en bosättning från mellanhelladisk tid. Persson fortsatte arbetet i Potter’s Quarter 1937–1938. Efter dessa initiala utgrävningar började man inte arbeta i dalen på nytt förrän efter andra världskrigets slut, då Åkerström 1953 fortsatte sina undersökningar i Mastos med en kort slutsäsong 1959.

Fig. 2: Bosättningarna på Mastoskullen (Basemap: Goggle maps satellitbild).

Fig. 2: Bosättningarna på Mastoskullen (Basemap: Goggle maps satellitbild).

Under det sena 1980-talet återupptog Berit Wells det svenska fältarbetet i Berbati i stor skala. Åren 1988–1990 genomförde hon en ytinventering i dalarna såväl som i det bergiga området kring byn Limnes i öster. Projektet antog framgångsrikt ett långtidsperspektiv och Wells samlade tillsammans med sina medarbetare ihop material från förhistorisk tid till och med det tidiga 1800-talet, varigenom man fick en överblick över utvecklingen under en lång tidsperiod, något som är tämligen ovanligt.

Från 1994 och framåt undersöktes eller dokumenterades ett flertal platser som hittats under fältinventeringen The Berbati Valley Project, vars mål var att undersöka jordbruksekonomin i området. År 1994 grävdes en sengeometrisk-arkaisk kultplats ut i tholosgraven. Detta skedde parallellt med en studie av det romerska badet. Från 1995 fokuserade projektet enbart på jordbruksekonomin i dalen. Fastän flera potentiella utgrävningsplatser hade hittats kunde endast en utgrävning förverkligas, nämligen den i Pyrgouthi (Fyndplats 506, ett torn från hellenistisk tid). Berbati Valley Projekt avslutades år 1999 med en intensiv fältinventering av Mastoskullen, vilken hade uteslutits från fältinventeringen 1988–1990. Målet för arbetet 1999 var att pröva nya nya metoder för fältinventering och för digital materialbearbetning.

Områdets historia

De tidigaste arkeologiska fynden i Berbati- och Limnes-dalen härrör från mellersta paleolitikum (omkring 100 000–35 000 f.Kr.) och omfattar ett begränsat antal hackade stenverktyg, vilket tyder på att människor regelbundet vistats i området under en lång tid. De viktigaste fynden från denna tid var en stenkärna och stenflisor, vilka hittades i ett lager av så kallad paleosol, urtida jordmaterial, som frilagts av en bäck (Fyndplats 600). Sedan kan en tydlig nedgång skönjas i materialet under senpaleolitikum (30 000–11 000 f.Kr.), vilket representeras av endast två fynd, nämligen ett blad och en skrapa i sten. Bristen på mänsklig närvaro under denna period kan möjligen förklaras av det faktum att inlandsisen hade sin största utbredning omkring år 18 000 f.Kr., vilket sannolikt gjorde den dåtida kustlinjen mer attraktiv. Under mesolitikum hittades två platser från omkring år 11 000–10 000 f.Kr. (Fyndplats 200 and 201), båda belägna under utskjutande kalkstensklippor i Klisourapasset. Med sitt läge erbjöd dessa platser goda möjlighet att utnyttja djur- och växtlivet längs med bäcken med samma namn.

Fig. 3: Fyndplatser från mellersta paleolitikum i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 3: Fyndplatser från mellersta paleolitikum i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 4: Mesolitiska fyndplatser i i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 4: Mesolitiska fyndplatser i i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Efter att de mesolitiska fyndplatserna övergivits kunde man inte påvisa någon mänsklig aktivitet förrän under den tidiga och mellersta neolitiska perioden (6000–4500 f.Kr.) då en stor bosättning fanns i dalen. Platsen återkoloniserades under sen- och slut-neolitikum (4500–3000 f.Kr.). Detta var emellertid inte den enda bosättningen i dalen under den neolitiska periodens slutskede; totalt hittades sex platser från denna tid i Berbati-dalen och 13 till i resten av området som inventerades. Dessa fyndplatser var kopplade till jordbruket eller hade ett särskilt syfte och fynden pekade på boskapsskötsel av får och getter. Det finns också tecken på en hierarki mellan fyndplatserna med en centralt belägen plats i såväl Berbati- som Limnes- och Miyiodalen (Fyndplatserna 400, 39 och 12).

Fig. 5: Fyndplatser från den tidiga och mellersta neolitiska perioden i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 5: Fyndplatser från den tidiga och mellersta neolitiska perioden i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 6: Fyndplatser från sen-neolitisk tid i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 6: Fyndplatser från sen-neolitisk tid i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig.7: Fyndplatser från slutet av neolitikum i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig.7: Fyndplatser från slutet av neolitikum i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Totalt 21 fyndplatser har hittats från den tidighelladiska perioden (3100–2000 f.Kr.). Tre av dessa (Fyndplatserna 39, 40 och 518) innehöll särskilt rikt material från perioden EH I (3100–2700 f.Kr.). Under den följande perioden, EH II (2700–2200 f.Kr.), blev ytterligare tre platser särskilt viktiga (Fyndplatserna 12, 405 och 414). I Berbatidalen koncentrerades bosättningarna till kullen Psili Rachis södra sluttning. Platsen hade flera fördelar: läget gav mycket solljus i jämförelse med Euboias sluttningar, erbjöd god sikt av alla som kom in i dalen via Klisourapasset och jorden var bördig och lämpade sig för jordbruk. I Limnesdalen koncentrerades bosättningarna runtom Vigliza och fynden, liknande de som hittats i Berbati-dalen, indikerar ytterligare jordbruksaktivitet här, även om jorden var mindre bördig. I Miyiodalen var en bosättning belägen på Fyndplatserna 12 and 13, vilket tyder på specialiserat jordbruk såväl som hantverk.

Fig. 8: Fyndplatser från den tidiga helladiska perioden i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 8: Fyndplatser från den tidiga helladiska perioden i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

En plats på Mastoskullens södra sluttning, från tidig- och mellan-helladiska tid (3100–1600 f.Kr.), undersöktes särskilt noggrant under arbetet med utgrävningar och fältinventeringar. Kullen är belägen i mitten av Berbatidalen, omkring fyra kilometer öster om Mykene, och ligger bredvid ån Asterion. Utgrävningarna av bosättningen från den tidighelladiska perioden (3100–2700 f.Kr.) frilade två huskomplex, en stenläggning samt ett flertal bothroi (gropar för votivgåvor). I ett av dessa komplex (Hus R-B) hittades ett mänskligt skelett och en bronsdolk, medan hus N-P innehöll tre pithoi (stora förvaringskärl) in situ såväl som fragment av två ytterligare pithoi. Denna tidiga bosättning förstördes under EH III (2200–2000 f.Kr.) under en stor brand, vilket gav upphov till ett förstörelselager 20–30 centimeters tjockt. Den följande bosättningen, härrörande från den mellanhelladiska perioden, var mycket sämre bevarad och fynden bestod av några väggfragment, keramiskt material och två gravar.

Fig. 9: Mastoskullen.

Fig. 9: Mastoskullen.

Endast Mastoskullen var bebodd under LH I (1600–1500 f.Kr.) och man har föreslagit att Berbati utgjorde ett litet, men självständigt område, baserat på fyndet av en tholosgrav (Fyndplats 515). Materialet därefter tyder på en höjdpunkt i aktivitet mellan LH IIIA2 (1370–1300 f.Kr., under den senare delen) och LH IIIB (1300–1190 f.Kr.), under det att bosättningsmönstren genomgick ett tydligt skifte mot den västra delen av dalen. Av dessa bosättningar var Fyndplats 14 med 6 hektar den i särklass största medan den näst största endast omfattade 0,4 hektar (Fyndplats 44). Gravarna var främst kammargravar, men många har förstörts av moderna jordbruksmetoder. Efter LH IIIC skedde en kraftig nedgång som fortsatte in i LH IIIC. Detta antyder att dalens välgång var tätt knuten till Mykene, dit produkter såsom matvaror, ull och keramik exporterades. En väg (av vilken en bro ännu är bevarad, SM 2) underlättade transporten av varor från Berbati till Mykene.

Fig. 10: Senhelladiska platser i Berbati-, Limnes och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 10: Senhelladiska platser i Berbati-, Limnes och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 11: Den mykenska vägen som går in i Berbatidalen.

Fig. 11: Den mykenska vägen som går in i Berbatidalen.

Tholosgraven (Fyndplats 515) är belägen omkring 500 meter norr om Mastoskullen och grävdes in i en brant sluttning i poros-sten. Dess dromos (ingången) var åtta meter lång, 2,5 meter bred och med väggarna byggda av flata kalkstensblock. Dess stomion (dörrposten) är över tre meter hög, nästan fyra meter djup och mellan 1,40 och 1,70 meter bred. Utsidan av gravens stomion hade byggts i välhuggna block av poros-sten, vilket gav upphov till en imponerande fasad. När den hittades var den fortfarande tillsluten med en mur i grovhuggen sten. Gravens själva tholos (dess bikupeformade kammare) mätte åtta meter i diameter. Även om kammarens övre del hade kollapsat så tidigt som i den geometriska perioden (900–700 f.Kr.), bör den en gång varit drygt åtta meter hög. Golvet var täckt med puts och hade en öppning för en enda begravning. Trots att graven redan hade plundrats under antiken är det genom fynden av keramik (av typen Palace Style Pottery såväl som av annat slag) möjligt att datera graven till LH II (1500–1390 f.Kr.). Fynd av keramik, härrörande från den sen-geometriska (760–700 f.Kr.) såväl som senromersk tid (300–500 e.Kr.), vittnar om att graven i senare perioder återanvändes som kultplats.

Fig. 12: Tholosgraven, från perioden LH II, i Berbatidalen.

Fig. 12: Tholosgraven, från perioden LH II, i Berbatidalen.

Under den sen-helladiska perioden (1600–1070) beboddes Mastoskullen, precis som under tidig- och mellan-helladisk tid. Dock koncentrerades bosättningsaktiviteten under denna period på det så kallade Potter’s quarter på kullens östra sluttning. De mest spektakulära strukturerna från denna tid var en keramikugn och två keramikdepåer, vilka daterats till övergångsperioden mellan LH II och LH IIIA1 (omkring 1400 f.Kr.). Materialanalyser härifrån visar att lermaterialet på det stora taget överensstämmer med den lera som finns i Berbati och Mykene, vilket innebär att den producerades lokalt. Å andra sidan har keramik framställd i Mastos hittats så långt borta som på Cypern och i Levanten.

Efter den sen-helladiska perioden (1600–1070 f.Kr.) övergavs nästan alla dessa bosättningar och extremt få fynd har hittats från de följande århundradena. Endast två undantag finns, nämligen en grupp opublicerade kärl från en grav, vars läge är okänt men som kunnat dateras till EG II (875–850 f.Kr.), och ytterligare en grav med omfattande kärl härrörande från MG I (850–800 f.Kr.). Fortsatt aktivitet kan inte ses i Berbatidalen förrän omkring 750 f.Kr., men koncentrerades då till ett förhållandevist litet område i nordväst där Fyndplatserna 20 och 24 var av störst betydelse. I Limnesdalen i öster är materialet för utspritt för att kunna anses tyda på bosättningar. Generellt sett har materialet lett forskare att anta att området återkoloniserats av människor från området runt Mykene.

Mönstret under den tidiga- och mellan-arkaiska perioden (700–525 f.Kr.) liknar mycket det under den sen-geometriska perioden (760–700 f.Kr.), även om mindre material utspritts över ett större antal fyndplatser. Detta har tolkats som ett möjligt tecken på en befolkningsminskning, men skulle även kunna bero på metodologiska svårigheter att datera den lokala arkaiska keramiken. Några äldre boplatser fortsatte också att bebos, såsom exempelvis Fyndplatserna 20 och 24. Materialet från den sen-arkaiska perioden (525–480 f.Kr.) tyder på en tydlig befolkningsökning.

Fig. 13: Sen-geometriska och arkaiska platser i Berbabi-, Limnes och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 13: Sen-geometriska och arkaiska platser i Berbabi-, Limnes och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

En av de viktigaste platserna från den sen-geometriska och arkaiska perioden är kultplatsen vid tholosgraven, vilken daterats till LH II. Materialet antyder att området runt graven återanvänts som kultplats från och med LG II (735–700 f.Kr.) till och med slutet av 500-talet f.Kr. Fastän kultens exakta beskaffenhet är okänd. tolkas den oftast som en hjälte- eller gravkult. Liknande kulter vid äldre tholosgravar är kända från övriga områden i Argolis såväl som den övriga Mykenska världen.

Efter befolkningsminskningen under den sen-arkaiska perioden förefaller en omfattande återkolonisering ha inträffat under omkring mitten av 400-talet f.Kr. Först bosattes den mellersta delen av Berbatidalen (till öster om det senare romerska badet) med en urskiljbar plats (Fyndplats 426) i väster. Två av bosättningarna från denna period (Fyndplats 405 och 406) kan möjlighet ha utgjort tillflyktsorter under kristider. Under denna tid kunde avsevärt mindre mänsklig aktivitet skönjas i Limnesdalen i öst, även om en befäst plats kunde identifierats på Fyndplats 42 på Viglizakullen. En höjdpunkt i befolkningsnivån inträffar under det sena 300-talet och tidiga 200-talet f.Kr. då bosättningarnas densitet ökade i det område som redan tagits i besittning och nya bosättningar grundas i väster på båda sidor om ravinen Kephalari Rema. Ett antal bosättningar hittades även runtom Mastoskullen.

Fig. 14: Klassiska och hellenistiska platser i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 14: Klassiska och hellenistiska platser i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Överhuvudtaget antyder fynden att dessa platser var kopplade till jordbruk med endast ett fåtal undantag, såsom tillflyktsorterna i Fyndplats 405 och 406 samt fortet på Viglizakullen. Ytterligare undantag utgörs av två möjliga helgedomar (Fyndplats 409 samt en belägen i den moderna kyrkogården öster om det romerska badet) såväl som tre torn (Fyndplatserna 19 och 506 samt SM 8), vilka sannolikt byggdes omkring år 300 f.Kr. De har en area på 6×6 meter och byggdes i en grov polygonal stil. Ett av dessa, Pyrgouthi-tornet (Fyndplats 506), grävdes ut med syfte att djupare utforska jordbruket i området än vad som var möjligt under en fältinventering. Undersökningen hittade sparsamma fynd från bronsåldern och kunde påvisa att den tidigaste bosättningen på platsen hörde till den tidiga järnåldern (900–850 f.Kr.), men platsen fortsatte brukas in i den tidiga arkaiska perioden (700–600 f.Kr.). Under den följande perioden har två ugnar för bränning av keramik kunnat identifieras, vilka användes under 400-talet f.Kr. och sedan snabbt övergavs. Tornet, som fortfarande är synligt, byggdes omkring år 300 f.Kr., men användes endast under en kortare period, vilket antyds genom bristen på fynd av de mest typiska exemplen på keramik från hellenistisk tid (323–31 f.Kr.). Under slutet av första århundradet f.Kr. renoverades tornet och en byggnad med förhållandevist stora rum konstruerades omedelbart till väster om det. Liksom under de tidigare perioderna användes byggnaden ej särskilt länge. Slutligen togs tornet åter i bruk under senantik tid då det omvandlades till bostadsdelen för en bondgård någon gång mellan 500- och mitten på 600-talet e.Kr.

Fig. 15: Pyrgouthi-tornet i Berbati-dalen, från omkring år 300 f.Kr. (Fyndplats 506).

Fig. 15: Pyrgouthi-tornet i Berbati-dalen, från omkring år 300 f.Kr. (Fyndplats 506).

Från och med 100-talet f.Kr. märktes en generell minskning av antalet bosättningar i det inventerade området. Det äldsta romerska materialet härrör från det första århundradet e.Kr., men majoriteten av materialet stammar från 300-talet till 500-talet e.Kr. Generellt sett speglar aktiviteten här den som kan påvisas i övriga områden i Grekland under samma tid. I den tidigare och mellersta delen av den romerska perioden (den senare delen av det första århundradet f.Kr. till och med 200-talet e.Kr) föredrog den landägande befolkningen av bo i städer, medan arrendatorer eller slavar brukade jorden. Situationen förändrades under senromersk tid (omkring 300–500 e.Kr.) då villor på landet blev populära, något som sammanföll med uppkomsten av livegenskapen.

I fråga om bosättningsmönstren är det tydligt att de romerska bosättningarna främst var belägna i botten av dalen och inte på kullarnas sluttningar, som i tidigare perioder. Den största platsen utgörs av en villa, med en area på 450×250 meter, med tillhörande byggnader runtom det ännu synliga romerska badet, beläget i mitten av dalen. Därtill finns tecken på ett jordbrukskomplex med en eller flera bondgårdar i västra delen av Berbatidalen, runt Fyndplats 522. Ytterligare en bondgård var möjligen belägen på andra sidan ravinen vid Fyndplats 517 och tecken på senromersk industri, i form av en eventuell vattenkvarn, har ifentifierats vid Fyndplats 420 i närheten av Mastos. Den sortens stora investeringar antyder att dalens jordbruksproduktion var omfattande.

Fig. 16: Romerska platser i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 16: Romerska platser i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Ibland de identifierade platserna är tre byggnader av särskilt betydelse: badet (FS 500), en stor vattenreservoar (SM 10, vilken ofta felaktigt kallats för cistern) samt ett Hypogaeum (SM 13). Badet kunde identifieras genom fynd av så kallade spacer pins i området, vilka användes för att fästa väggplattor med ett visst avstånd från själva vägen, med syfte att låta varm luft passera genom mellanrummet. Byggnaden uppfördes omkring år 300 e.Kr. och resterna är idag omkring tre meter höga, med ytterligare omkring 2,5 meter under den moderna jordytan. Det är möjligt att byggnaden ursprungligen uppmätt nästan tio meter i höjd och omfattat en area på 25×25 meter. Badet hade konstruerats med hjälp av tegel och cement och en kärna av stenpackning, såsom var vanligt för romerska bad. Väggarna var sedan täckta av fresker och golven dekorerade med polykroma mosaiker, vilka gav upphov till en lyxig atmosfär. I närheten (Fyndplats 503) indikerar fynden av mosaiker, opus sectile plattor, såväl som målade fragment att denna plats innehöll resterna av bostadsutrymmet i en villa till vilket badet hörde. Sannolikt fortsatte villan norrut, där delar av ett mosaikgolv är bevarade i Ag. Ioannis kappel (Fyndplats502).

Fig. 17: Det romerska badet i Berbatidalen.

Fig. 17: Det romerska badet i Berbatidalen.

Vattenreservoaren (SM 10) är belägen omkring 350 meter norr om badet ungefär 20 meter högre upp i sluttningen. Konstruktionen har en area på 30×17 meter och 3,6 meters höga murar vilket ger en volym på nästan 2000 kubikmeter. På utsidan byggdes ett flertal valvbågar för att motstå trycket på murarna medan insidan täcktes av åtminstone två lager vattentät puts. Vattnet tillhandahölls genom en vattenledning i terrakotta, antagligen från en källa i närheten.

Hypogaeumet är beläget i Berbatidalens västra del, omedelbart väster om Panaghiakyrkan. Byggnaden består av två kammare, vilka en gång täcktes av tak. Den första var sannolikt en förkammare då den andra innehöll fem kistgravar uthuggna i sten. När Persson först undersökte dessa på 1930-talet hittades kvarlevorna av 24 individer. Även om gravarna hade plundrats hittades ett antal fynd, såsom en bronsring, några lampor och ett litet antal vaser. Ytterligare uthuggningar i berggrunden skulle kunna utgöra rester av andra, nu förstörda, gravar.

Mellan 500 och 700 e.Kr. kvarstod bosättningen i den lägre delen av dalen, i närheten av vattenkällor, och de flesta av dessa fyndplatser är av romerskt ursprung. Den romerska villan nära badet kvarstod också, men i mindre skala. De flesta nya platserna, såsom  Fyndplatserna 36, 404 och 511, låg i närheten av äldre bosättningar. Likväl antyder avsaknaden av finkeramik att dalarna började bli alltmer isolerade. Materialet från de följande århundradena (700–1100 e.Kr.) tyder på avsevärt mindre aktivitet, även om det finns tecken på återkolonisering av Miyiodalen. Denna generella nedgång har kopplats till den tumultartade bild som ges om perioden i litteraturen med omfattade pestepidemier, invasioner och hotet från pirater.

Fig. 18: Platser från år 500–700 e.Kr. i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 18: Platser från år 500–700 e.Kr. i Berbati-, Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 19: Platser från år 700–1100 e.Kr. i Berbati- Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 19: Platser från år 700–1100 e.Kr. i Berbati- Limnes- och Miyiodalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Omkring år 1100 e.Kr. vände lyckan för bosättningarna i Berbati. Detta kan möjligen kopplas till det faktum att Korinth blev huvudstad för det bysantinska Peloponessos theme (den huvudsakliga militära och administrativa enheten under den mellersta bysantinska perioden) under 800-talet e.Kr., vilket ledde till en gradvis ökning av områdets välstånd. I Berbati centrerades fortfarande bosättningarna i dalens lägre del, men de flesta var nu belägna aningen längre västerut än under tidigare århundraden. Bosättningarna förefaller även ha varit större och omfattar fler fyndplatser. I Miyiodalen dominerade en bosättning området, Fyndplats 13. Ekonomin i området förefaller ha varit baserad på sädesproduktion, vilket antyds av fyndet av ett flertal kvarnar, medan rester av ett antal pressar vittnar om produktion av olivolja.

Fig. 20: Platser från år 1100–1400 e.Kr. i Berbati-, Limnes- och Miyio-dalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 20: Platser från år 1100–1400 e.Kr. i Berbati-, Limnes- och Miyio-dalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Någon gång efter 1400 e.Kr. vände lyckan för dalen på nytt. I dess västra delar fortsätter endast Fyndplats 15 med säkerhet in i 1400-talet e.Kr., medan Fyndplats 3, 4, 6 och 519 är mer osäker. Den gamla byn kring Fyndplats 418 övergavs gradvis tills det att den var helt övergiven omkring 1700 e.Kr., då byborna flydde till den trädbevuxna trakten kring det moderna Prosimna. Förändringarna mellan omkring år 1400 och 1700 e.Kr. kan möjligen ha haft att göra med de otaliga krig vilkas frontlinjer ofta kom att vara belägna kring Berbati. Nya befolkningsgrupper tillkom likväl också under denna period. Exempelvis tilläts albaner bosätta sig på Peloponnesos omkring år 1400 e.Kr. Många av dessa bosatte sig antagligen i det undersökta området, vilket antyds av det faktum att arvanitika fram till och med ganska nyligen talades här av de äldre invånarna. Trots denna befolkningsökning oroade sig venetianarna, vilka kontrollerade Peloponnesos under den senare delen av 1600-talet, av den övergripande befolkningsminskningen.

Fig. 21: Platser från 1400–1700 e.Kr. i Berbati-, Limnes- och Miyio-dalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 21: Platser från 1400–1700 e.Kr. i Berbati-, Limnes- och Miyio-dalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Under 1700-talet e.Kr. skedde en återbefolkning av Berbati-, Limnes- och Miyio-dalen och området dominerades av byarna Prosimna och Limnes. Under denna tid kontrollerades byarna av Korint och Berbati-dalen fick sitt namn av den homonyma byn, idag kallad Prosimna. Fynden från och med år 1700 till och med den grekiska revolutionen år 1821 är utspridda och kan anses utgöra bakgrundsmaterial snarare än tecken på bosättning. Det är möjligt att Berbati i sin helhet hörde till ett större turkiskt gods. Området sägs under tiden för det grekiska befrielsekriget (1821–1829) ha tillhört en liten grupp människor. År 1833 bodde inte fler än 236 individer i Berbati, medan Limnes hade en befolkning på 859 personer.

Fig. 22: Platser från och med omkring 1700 till och med det tidiga 1800-talet e.Kr. i Berbati-, Limnes och Miyio-dalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Fig. 22: Platser från och med omkring 1700 till och med det tidiga 1800-talet e.Kr. i Berbati-, Limnes och Miyio-dalen (Basemap: Google maps satellitbild).

Bibliografi

Åkerström, Å. 1938 ‘Peloponnes. Berbati’, AA, 552–554, 557.

Åkerström, Å. 1940. ‘Das mykenische Törperviertel in Berbati in der Argolis’, in VI. internationaler Kongress für Archäologie, Berlin 21–26. August 1939, Bericht, Berlin, 296–298.

Åkerström, Å. 1952. ‘En mykensk krukmakares verkstad. Från de svenska utgrävningarna

i Grekland åren 1935–1938’, in Arkeologiska forskningar och fynd. Studier utgivna med anledning av H.M. Konung Gustaf VI Adolfs sjuttioårsdag 11.11. 1952, Stockholm, 32–46.

Åkerström, Å. 1968 ‘A Mycenaean potter’s factory at Berbati near Mycenae’, in Atti

e memorie del 1° congresso internazionale di micenologia Roma 27 settembre–3 octobre 1967, 1 (Incunabula Graeca, 25:1), Roma, 48–53.

Åkerström, Å. 1992. ‘Furumark’s type 279 - a reality or not?’, OpAth 19, 163-166.

Åkerström, Å. 1987. Berbati. Vol. 2. The pictorial pottery (ActaAth-4°, 36), Stockholm.

Ekroth, G. 2013. ‘Between bronze and clay. The origin of an Argive, Archaic votive shape’, in Forgerons, élites et voyageurs d’Homère à nos jours. Hommages en mémoire d’Isabelle Ratinaud-Lachkar (La pierre & l’écrit), eds. M.-C. Ferriès, M.P. Castiglioni & F. Letoublon, Grenoble, 63-77.

Forsén, J. 2002. ‘The Early Bronze Age at Berbati’, in New research on old material from Asine and Berbati. In celebration of the fiftieth anniversary of the Swedish Institute at Athens (ActaAth-8°, 17), ed. B. Wells, 2002, 135–139.

Holmberg, E.J. 1983. A Mycenaean chamber tomb near Berbati in Argolis (Acta Regiae Societatis scientiarum et litterarum Gothoburgensis. Humaniora, 21), Göteborg.

Hjohlman, J. A. Penttinen & B. Wells 2005. Pyrgouthi: a rural site in the Berbati Valley from the Early Iron Age to Late Antiquity. Excavations by the Swedish Institute at Athens 1995 and 1997 (ActaAth-4°, 52), Stockholm.

Person, A.W. & Å. Åkerström 1938. Zwei mykenische Hausaltäre in Berbati (Kungl. Humanistiska vetenskapssamfundets i Lund årsberättelse 1937/1938:3), Lund.

Petrović, N. 2009 ‘Mycenaean animal figurines from Mastos, Berbati’, in Encounters with Mycenaean figures and figurines. Papers presented at a seminar at the Swedish Institute at Athens, 27–29 April 2001 (ActaAth-8°, 20), ed. A.-L. Schallin in collaboration with P. Pakkanen, Stockholm, 77–84.

Säflund, G. 1965. Excavations at Berbati 1936-1937 (Stockholm studies in classical archaeology, 4), Stockholm.

Schallin, A.-L. 1997. ‘The Late Bronze Age potter’s workshop at Mastos in the Berbati Valley’, in Trade and production in premonetary Greece. Production and the craftsman. Proceedings of the 4th and 5th International Workshops, Athens 1994 and 1995 (SIMA-PB, 143), eds. C. Gillis, C. Risberg & B. Sjöberg, Jonsered, 73–88.

Schallin 2002 A.-L. Schallin, ‘Pots for sale. The Late Helladic IIIA and IIIB ceramic production at Berbati’, in New research on old material from Asine and Berbati. Celebration of the fiftieth anniversary of the Swedish Institute at Athens (ActaAth-8º, 17), ed. B. Wells, Stockholm, 141–155.

Santillo Frizell, B. 1984. ‘The tholos tomb at Berbati’, OpAth 15, 24-55.                              

Wells, B. 1992. ‘Rapport från Berbati-Limnesprojektet’, Hellenika 60, 1992, 25–27.

Wells, B. 2002. ‘The kontoporeía. A route from Argos to Korinth’, in Ancient history matters. Studies presented to Jen Erik Skydsgaard on his seventieth birthday (ARID, Suppl. 30), eds. K. Ascani, V. Gabrielsen, K. Kvist & A. Holm Rasmussen, Roma, 69–76.

Wells, B. G. Ekroth & K. Holmgren 1996. ‘The Berbati Valley Project: the 1994 season. Excavations by the tholos tomb’, Opuscula Atheniensia 21, 189-209.

Wells, B. & M. Lindblom (eds.) 2011. Mastos in the Berbati valley: an intensive archaeological survey (ActaAth-4°, 54), Stockholm.

Wells, B. & C. Runnels 1996. The Berbati-Limnes archaeological survey 1988-1990 (ActaAth-4°, 44), Stockholm.

Wells, B., C. Runnels & E. Zangger 1990. ‘The Berbati-Limnes archaeological survey. The 1988 season’, OpAth 18, 207–238.

Weiberg, E. 2009. ‘Production of female figurines at Mastos, Berbati’, in Encounters with Mycenaean figures and figurines. Papers presented at a seminar at the Swedish Institute at Athens,  7–29 April 2001 (ActaAth-8°, 20), ed. A.-L. Schallin in collaboration with P. Pakkanen, Stockholm, 61–75.

Whitbread, I., M. Ponting & B. Wells 2007, ‘Temporal patterns in ceramic production in the Berbati Valley, Greece’, JFA 32, 177–193.

 

Arkeologiska forskringsprojekt: Berbati

Forskning/ Arkeologiska fältprojekt

Vi använder cookies för att förbättra din online-upplevelse.
Genom att surfa på vår webbplats samtycker du till vår användning av cookies.

Läs mera