Kavallahuset

Gästhemmet i Kavalla donerades 1976 till institutet. Kavallahusets historia är intimt förknippad med den tobaksindustri som tidigare dominerade stadens näringsliv och är idag, tillsammans med sin trädgård, K-märkt.

Från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget var Kavalla en av de viktigaste orterna i östra medelhavsområdet för odling och handel med orientalisk tobak. På 1930-talet sysselsatte denna hantering 15 000 arbetare under högsäsongen. Sammantaget etablerades cirka 60 tobakshandelshus i Kavalla, många av dem utländska. Tack vare det välstånd som skapades av tobakshanteringen växte en ny stadsdel fram i stadens östra delar kring kyrkan Aghios Ioannis. Bebyggelsen där bestod av karaktäristiska tvåvåningsvillor byggda i den då dominerande nyklassisistiska stilen. Representanter för de utländska handelshusen skaffade sig ståndsmässiga residens, ofta byggda i en stil som påminde om hemlandet. Ett exempel på detta är Kavallas nuvarande stadshus. Det byggdes mot slutet av 1890-talet av den ungerske baronen Pierre Herzog som lät sig inspireras av österrikisk-ungersk slottsarkitektur.

Sist i raden av de utländska residensen uppfördes det Svenska Tobaksmonopolets byggnad, vilken invigdes 15 maj 1936. På ett schackspelsetui som man mottog som gåva vid detta tillfälle benämns huset Viking Palace. Huset ritades av en grekisk arkitekt vid namn P. Manoulidis, som dock skall ha samarbetat med en svensk byggnadsingenjör. Han lär också ha studerat svenska förebilder för att kunna anpassa huset till svenskarna som skulle bo där. I en artikel i Hellenika 38, 1986, påpekar arkitekten Hans Broberg att Kavallahusets planering anknyter till samtida svenska villaplaner av t.ex. Sven Markelius. Liksom dessa byggnader har Kavallahuset en sluten fasad mot gatan medan det öppnar sig mot havet och trädgården bakom. Den osymmetriska planen och husvolymen kan sägas tillhöra samma tradition.

Huset är oerhört gediget byggt. Dess ytterväggar är cirka 70 cm tjocka och byggda av fint huggna granitblock. Vissa av hantverkarna lär ha hämtats från Athen. Övervåningen var tänkt som familjebostad för den permanent stationerade representanten för Tobaksmonopolet, medan det i nedervåningen fanns gästrum för tjänstemän som enbart vistades i Kavalla under högsäsongen. I nedervåningen fanns också paradmatsalen med ett förnämligt möblemang ritat av Axel Einar Hjorth. Denna liksom den övriga inredningen importerades från Nordiska Kompaniet i Stockholm. Möblerna har fortfarande mässingsbrickor med identifieringsnummer. Med hjälp av dessa har ritningarna till dem i flera fall kunnat spåras.

Efter kriget minskade Tobaksmonopolets inköp av grekisk tobak. De orientaliska cigarretterna som tidigare dominerat marknaden blev nu utkonkurrerade av blendcigarretter av amerikansk typ. Det svenska monopolet hade därför mindre och mindre användning för huset. År 1964 övergick huset till att användas som gästhem för konstnärer och forskare samt som semesterbostad för bolagets anställda. Huset blev dock ringa utnyttjat och år 1973 beslöt styrelsen för Tobaksmonopolet att definitivt avveckla verksamheten i Kavalla. I november samma år erbjöds Svenska institutet i Athen att överta huset som en donation. Det slutgiltiga gåvobrevet undertecknades först i juni 1976 efter att juridiska problem som orsakats av en så stor donation hade blivit lösta.

Institutet fortsatte det på tobakstiden inledda bruket av huset som centrum för konstnärligt och litterärt arbete. Verksamheten började i blygsam skala, men idag har Sveriges Författarförbund, Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund fasta rumsabonnemang för sina stipendiater. Sedan 1983 är Föreningen Kavallahusets Vänner en viktig drivkraft i verksamheten.

Beläggningen ökade successivt och täckte snart driftskostnaderna. Däremot saknades medel för den med tiden mer och mer nödvändiga upprustningen av huset. Ännu mer angelägen blev upprustningen år 1983 då huset förklarades som kulturminnesmärke av de grekiska myndigheterna. I motiveringen heter det bl.a. att huset utgör ett karaktäristiskt prov på funktionalismen och uttrycker de arkitektoniska tendenserna under mellankrigstiden.

Viss upprustning pågick några år kring mitten av 1980-talet under ledning av arkitekterna Anders Holst och Argyris Bakirtzis, men först i slutet av 1990-talet fanns ekonomiska möjligheter till en totalrenovering. Denna skedde under ledning av arkitekten Phevos Economides. Utgångspunkten för renoveringen var att så få ingrepp som möjligt skulle göras i husets ursprungliga arkitektur, då husets unika karaktär till stor del utgörs av de fortfarande intakt bevarade inredningsdetaljerna och ursprungsmöblemanget. Till exempel behölls gamla diskbänkar i köken medan kompletterande arbetsbänkar tillverkades i samma stil. Det enda ingrepp i husets exteriör som tilläts var att ta upp ett litet fönster i källarvåningen för bättre ventilering. Tillstånd för detta erhölls från den antikvariska myndigheten för nyare monument.

Grundplåten till renoveringen av huset fick institutet genom en testamentarisk gåva från Ingeborg Avenstrup. Ytterligare gåvor kom från Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse, Karin och Herbert Jacobssons Stiftelse, Gunvor och Josef Anérs Stiftelse, författaren Henning Mankell samt från regeringen. Till den pågående konserveringen av de ursprungliga 30-talsmöblerna har institutet erhållit gåvor från Konung Gustav VI Adolfs Fond för Svensk kultur och från Thora Ohlsons Stiftelse.

(Texten bygger på en artikel av Thomas Thomell i Hellenika 88, 1999.)

Intendenter i Kavalla

Thomas Thomell, 1980-2006
Hjalmar Dahm, 2006-2006
Carita Schmidt, 2007-2011
Thomas Thomell (vikarie), 2011-2012
Eleni Androvic, 2012-2014
Elisabeth Gullberg, 2014-