Aseadalen är belägen mellan den antika staden Tegea och Megalopolis i centrala Peloponessos. Själva staden Asea, en självständig stadsstat mellan 500- och 300-talet f-Kr., var belägen på och runtom den iögonfallande Paleokastrokullen i mitten av dalen. Dalens läge är betydelsefullt då den tjänade som den huvudsakliga genomfarten mellan Korinth och Argolis i öst samt Olympia i väst under förhistorisk och antik tid. Då orten är sparsamt omnämnd i den antika litteraturen bygger vår kunskap om Asea huvudsakligen på arkeologiska fynd.
Fig. 2: Utblick över Aseadalen från Profitis Elias.
Det tidigaste svenska fältarbetet i Asea genomfördes 1936–1938 då Erik J. Holmberg grävde ut stadens akropol, idag känd som Paleokastrokullen. Under arbetets gång hittade man rester från den neolitiska perioden (7000–3100 f.Kr.) till och med den mellersta bronsåldern (2000–1600 f.Kr.) såväl som från senare bosättningar, i synnerhet från den hellenistiska perioden. Under den senare delen av 1930-talet frilade Holmberg grunderna till det senarkaiska doriska templet på Agios Elias. Arbetet började på nytt över 50 år senare med projektet The Asea Valley Survey som under ledning av Jeanette Forsén varade mellan åren 1994–1996. Projektet hittade arkeologiskt material på c. 13 hektar på och runt omkring Paleokastrokullen och kunde därtill samla mycket information om landsbygden och dess bosättningsmönster. År 1997 undersöktes templet på Agios Elias igen och 2000 dokumenterades Aseas befästningsmurar. Mellan 2001 och 2012 utförde man geofysiska fältinventeringar i och runtomkring Paleokastro.
Mänsklig aktivitet är belagda i Aseadalen redan från mellersta och sena paleolitikum (omkring 40 000 B.P.) med den tidigaste bosättningen i en naturlig passage genom landskapet, en kilometer söder om Paleokastrokullen. Fynden består av knackade stenverktyg som hittats i närheten av floden Alpheios och vid källorna i Ag. Ioannis av Marnis och Megali Vrysi. Invånarna i denna bosättning levde av jakt och fiske och bytesdjuren innefattade sannolikt stora däggdjur såsom mammut, av vilket rester hittats i den näraliggande Megalopolisslätten. Från och med tidigneolitisk tid fanns sannolikt en bosättning på själva Paleokastrokullen och fynden antyder att platsen var bebodd under större delen av den följande mellersta neolitiska perioden. De få fynden från senare delen och slutet av neolitikum antyder att kullen övergivits under denna tid.
Det rikliga materialet från den tidiga helladiska perioden (3100–2000 f.Kr.) visar att Paleokastro bosatts på nytt under denna tid, men att ett avbrott möjligen inträffat under perioden EH III:1. Materialet från mellanhelladisk tid (2000–1500 f.Kr.). sträcker sig inte längre än till perioden MH I–II (3100–2200 f.Kr.). Medan man under de tidiga utgrävningarna fann få tecken på bosättning av kullen under senhelladisk tid (1600–1070 f.Kr.), kunde forskarna under 1990-talets fältinventering hitta omfattande material från denna period på sluttningarna, härrörande så sent som från perioden LH IIIB (1300–1190 f.Kr.). Detta antyder att en betydelsefull bosättning oavbrutet fortlevt på Paleokastrokullen från den medel- till och med den senhelladiska perioden.
Fig. 3: Aseas akropol.
Efter bronsåldern hittades endast få fynd från LH IIIC till och med sengeometrisk tid (1190–750 f.Kr.). Denna nedgång sammanfaller ungefär med en period av våtare och möjligen även kallare klimat 1300–750 f.Kr., något som har påvisats av klimatologiska studier. En del av materialet från den sengeometriska perioden har identifierats, bland annat metallföremål från 700- och 600-talen f.Kr.
De mest betydande resterna utgörs av det doriska templet från omkring år 500 f.Kr., som är beläget på Agios Elias ungefär 3,5 kilometer nordväst om Paleokastro och 1100 meter ovanför havet. Fastän resterna av templet är från senarkaisk tid har man under utgrävningarna hittat tecken på mycket tidigare aktivitet med en nära nog obruten kedja av kultiska bruk från och med den sena bronsåldern till och med hellenistisk tid, med en höjdpunkt under den sengeometriska och arkaiska perioden. Spåren från tiden efter den hellenistiska perioden är sparsamma och består endast av sporadiska fynd.
Fig. 4: Utsikt över det doriska templet på Agios Elias.
Ursprungligen låg här en friluftshelgedom. Därefter konstruerades ett tidigt tempel, senare ersatt av det som är synlig idag. Detta senarkaiska tempel var den största byggnad av detta slag i Arkadien som byggts helt i sten, med en grund på 15,00×32,50 meter (d.v.s. nästan exakt 100 doriska fot) och 6×14 kolonner. Intressant nog användes marmor från Dholiana, beläget nästan 30 kilometer därifrån på Parnonberget i Tegea, för templet, vilket antyder en omfattande arbetsinsats.
Fig. 5: Resterna av det doriska templet på Profitis Elias.
Ytterligare ett tempel, identifierat med det som enligt Pausanian (8.44.4) skulle ha tillhört Athena Soteria och Poseidon, var beläget på Viglakullen, omkring 4,5 kilometer nordöst om Asea. Ursprungligen låg här ett tempel i trä och lera från omkring 630–620 f.Kr. Under slutet av 500-talet f.Kr. ersattes detta med ett tempel i sten och, liksom i fallet med templet på Agios Elias, användes marmor från Dholiana. Ett tredje tempel, tillägnat Meter Theon, låg enligt skriftliga källor närmare Aseas akropolis, men byggnaden har inte kunnat lokaliseras.
Bosättningen på själva Paleokastrokullen växte avsevärt under 500-talet f.Kr. och arkeologisk evidens antyder en omfattande ökning av de små bondgårdarna under klassisk tid. Det är möjligt att staden Asea under denna tid kontrollerade ett territorium på omkring 60 km2 och hade en befolkning på cirka 2000–3000 människor. Baserat på detta och skriftliga källor har man även antagit att Asea blev en självständig polis omkring år 500 f.Kr., även om uppbyggnaden av de arkaiska templen antyder att någon form av politisk organisering förekom tidigare än så.
I klassisk tid, under det tidiga 300-talet f.Kr., omgavs Aseas akropol med en försvarsmur. Under 370-talet f.Kr. var Asea en av de städer från vilka befolkningen förflyttades för att befolka den nyligen grundade staden Megalopolis. Trots detta levde staden vidare, vilket omtalas av Xenophon (Hell. 7.5.5). Författaren nämner även Asea som en av fyra viktigare städer i området. Närmare slutet av 200-talet f.Kr. utökades Aseas murar för att även omfatta den lägre staden. Därtill har geofysiska fältinventeringar kunnat visa att den lägre staden lades ut inom murarna enligt en rätvinklig plan och med regelbundet formade kvarter på 38×56 meter, vilka spreds ut i formen av en halvcirkel från Paleokastrokullen. Denna stadsplanering antogs sannolikt åtminstone delvis under 200-talet f.Kr., då kvarteren överensstämmer nästan exakt med idealmåttet under denna tid (38×38 meter, bestående av fyra hus à 18×18 meter och med två gator à två meters bredd däremellan). Under hellenistisk tid tillhörde Asea det Achaiska förbundet.
Fig. 6: Aseas murar.
Trots dessa investeringar i infrastruktur, inklusive befästningsverk, tycks stadsstaten Asea ha förlorat sin självständighet under 200-talet f.Kr. Fältinventeringar visar att stadens omfattning minskade under de följande två århundradena. Detta styrks av Strabo (8.3.12), som under tidig kejsartid skrev att Asea var en by (kome) tillhörande Megalopolis. Lite mer än 100 år senare påpekade reseskildraren Pausanias (8.44.3) att staden låg i ruiner. Under romersk tid hade bosättningsmönstret runt Asea förändrats då stora bondgårdar, tolkade som villae rusticae, uppkom från och med första och andra århundradet e.Kr. samt blomstrade från 300- till och med 500-talet e.Kr. Dessa villor var för det mesta belägna på de lägsta sluttningarna, tre till fyra kilometer från varandra, i närheten av vattenkällor och med utsikt över fälten. Närvaron av omkringliggande bosättningar, utspridda på ett avstånd av ungefär 100–400 meter runtom byarna, tyder på intensiv användning av jorden. Paleokastrokullen befästes på nytt under senbysantinsk tid.
Bibliografi
Forsén, J. (ed.), Agios Elias of Asea, Arcadia. From early sanctuary to Medieval village (ActaAth-4°, 58:1), Stockholm, 2021.
Forsén, J., H. Mommsen & C. Shriner 2017. ‘Some preliminary remarks concerning a neutron activation analysis (NAA) study and fabric correlation of ceramic samples from Asea in Arcadia, Greece’, in Speira. Festschrift for A. Dousougli & K. Zachos, ed. E. Mermenka, Athens, 91–108.
Forsén, J., T. Smekalova & Esko Tikkala 2017. ’The lower city of Asea, Arcadia. Results from a geophysical project 2001-2012’, Opuscula 10, 153–163.
Unkel, I., A. Schimmelmann, C. Shriner, J. Forsén, C. Heymann & H. Brückner 2014. ’The environmental history of the last 6500 years in the Asea valley (Peloponnese, Greece) and its linkage to the local archaeological record’, in Annals of Geomorphology 58 (Suppl. 2), 89–107.
Forsén, J. 2008. ‘The Asea valley from the Neolithic period to the Early Bronze Age’, in The Aegean in the Neolithic, Chalcolithic and the Early Bronze Age. Proceedings of the International Symposium held in Urla-Izmir (Turkey), 12–19 October 1997, in Ankara University. Research Center For Maritime Archaeology 1, eds. H. Erkanal, H. Hauptmann, V. Sahoglu & R. Tuncel, Ankara, 191–196.
Forsén, J. & B. Forsén 2003, The Asea valley survey. An Arcadian mountain valley from the Palaeolithic period until modern times (ActaAth- 4°, 51), Stockholm.
Forsén, J., B. Forsén & L. Karlsson 2005. ’Recent research concerning the walls of Asea’, in Ancient Arcadia. Papers from the Third International Seminar on Ancient Arcadia, held at the Norwegian Institute at Athens, 7-10.5. 2002 (Papers from the Norwegian Institute at Athens, 8), ed. E. Østby, Athens, 307–319.
Forsén, J. & E. Alram-Stern 2001–2002. ‘The Asea valley survey 1994-1996: The Neolithic and Early Bronze Age periods’, in The Proceedings from the 6th International congress of Peloponnesian Studies, Tripolis 10–12.9.2000, Athens, 17–24.
Forsén, J. & B. Forsén & L. Karlsson 2002. ‘The walls of Asea’, OpAth 27, 83–104.
Forsén, J., B. Forsén & E. Østby 1999. ‘The sanctuary of Agios Elias — Its significance, and its relations to surrounding sanctuaries and settlements’, in Defining Ancient Arkadia (Acts of the Copenhagen Polis Centre, 6), Copenhagen, 169–191.
Forsén, J.1998. ‘The Asea valley from Archaic to Hellenistic times’, in The Proceedings of the 5th International congress of Peloponnesian Studies, Argos-Nauplion 6-10.9.1995, T. 2, Athens, 289–297.
Forsén, J. 1997. ‘Prehistoric Asea revisited’, OpAth 21, 41–72.
Forsén, J., B. Forsén & M. Lavento 1997. ‘The Asea valley survey - a preliminary report of the 1994 Season’, OpAth 21, 73–97.
Forsén & B. Forsén 1997. ‘The polis of Asea - A case-study of how archaeology can expand our knowledge of the history of a polis’, Papers from the Copenhagen Polis Centre (Historia Einzelschriften, 117), 163–176.
Fig. 1: Karta över utgrävningarna i Asea med de senklassiska och hellenistiska befästningarnas utsträckning markerad i rött (Basemap: Google maps satellitbild).
Utskriven: 2024-10-04
Från sidan: Svenska institutet i Athen
https://www.sia.gr/sv/sx_PrintPage.php?tid=394