En kortfattad översikt av svensk arkeologisk forskning i Grekland
Det Svenska institutet i Athen grundades 1946 och invigdes två år senare. Invigningsceremonin ägde rum i Gennadiusbiblioteket (American School of Classical Studies at Athens) och Institutets första lokaler låg på Voukourestiougatan 29. Institutet grundades därmed under det grekiska inbördeskriget, vilket är anmärkningsvärt. Två faktorer bidrog till att göra detta möjligt: svenskt arkeologiskt fältarbete under mellankrigstiden liksom Svenska Röda Korsets hjälparbete under det Andra Världskriget.
Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal kom de arkeologiska lämningarnas värde som källmaterial i fokus. Forskare intresserade av de klassiska kulturerna reste till medelhavsområdet och besökte pågående utgrävningar. Mot slutet av 1800-talet reste exempelvis de framstående svenska vetenskapsmännen Einar Löfstedt d.ä., Julius Centerwall och Johan Bergman till Grekland för att studera arkeologiskt material in situ.
Einar Löfstedt besökte Grekland och Mindre Asien under 1876–1877. Han deltog I de tyska utgrävningarna i Olympia och såg på när Heinrich Schliemann grävde fram guldskatter i Gravcirkel A i Mykene. Löfstedt var professor i grekiska vid Uppsala universitet och föreläste med stor entusiasm om sina arkeologiska erfarenheter inför studenterna hemma i Sverige.
Ungefär tio år senare reste Julius Centerwall längs ungefär samma rutt. Centerwall var lärare och senare rector för en gymnasieskola i Söderhamn, tillika riksdagsman. Utan att ta ställning för eller emot den kontroversielle Schliemann gjorde han dennes fynd kända för den svenska publiken och skrev en fascinerande reseberättelse, Från Hellas och Levanten, som kom ut 1888.
Johan Bergman var också lärare och riksdagsman. Han besökte Grekland på 1890-talet och var en tydlig förespråkare för att Sverige skulle bidraga till ny kunskap om det antika Greklands civilisation och i samband med detta grunda ett forskningsinstitut på plats i Athen.
Detta intresse för det arkeologiska materialet som kunskapskälla till antiken ledde till de första Svenska utgrävningarna i Grekland. Under en kort fältkampanj under sommaren 1894 undersökte Lennart Kjellberg och Sam Wide Poseidonhelgedomen i Kalaureia (på dagens Poros i Saroniska bukten). Det hann gå nästan 30 år innan Svenska arkeologer på nytt arbetade i fält i Grekland. Under den perioden hade dock de två första professurerna I Klassisk Fornkunskap (idag disciplinen Antikens kultur och samhällsliv) grundats vid Lunds och Uppsala universitet, vilket kom att lägga grunden för ett tydligare svenskt engagemang i grekisk fältarkeologi.
Under 1920- och 30-talen arbetade svenska forskare med flera stora fältprojekt i Grekland: Asine, Dendra, Midea, Berbati, Malthi och Asea. Dessa genomfördes trots att Sverige ännu inte hade något eget institut i Athen. Sverige valde att först grunda ett institut i Rom 1926, antagligen eftersom latin var ett viktigare ämne än klassisk grekiska i svenska gymnasieskolor vid denna tid: det var i viss mån via romersk kultur som grekisk kultur fördes till Sverige.
Till slut samlades en grupp akademiker och affärsmän tillsammans med dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf, initiativtagare till utgrävningarna i Asine och en stor beundrare av grekisk kultur, för att formulera ett förslag till ytterligare ett svenskt institut vid Medelhavet. Bland dessa fanns bland annat professorerna Axel Boëthius, Einar Gjerstad och Axel W. Persson, liksom Svenska Orient Liniens styrelseordförande Herbert Jacobsson, och Orient Liniens representant i Grekland, Generalkonsul Eugenios Eugenides. En första styrelse för det Svenska institutet i Athen konstituerades därefter 25 April 1946 på Kungliga Slottet i Stockholm.
Svenska Röda Korset i Grekland
Grekland ockuperades av tyska trupper under Andra Världskriget. Till slut lyckades Internationella Röda Korset få tillåtelse att dela ut mat till det svältande grekiska folket. I egenskap av neutrala länder föll uppdraget att distribuera förnödenheter på Schweiz och Sverige. Många av Röda Korsdelegaterna var arkeologer med flera års erfarenhet av arbete I Grekland. De talade grekiska och kände till landets geografi och seder. Den mest berömde av dessa var Axel W. Persson, Uppsala universitet, som bland annat hade ansvarat för utgrävningarna i Asine, Dendra, Midea och Berbati. Han bodde två år i Tripolis (Arkadien) med sin hustru Elsa Segerdahl, vars läkarkunskaper kom väl till pass. Ett besök i Tripolis hos det erfarna paret Persson-Segerdahl blev ett måste för varje nyanländ delegat.
Institutets första lokaler bestod av två lägenheter en fastighet på Voukourestiougatan 29. I takt med att Institutets verksamhet etablerades och utökades behövdes dock mer utrymme och 1976 flyttade Institutet till det nyklassicistisk huset på Mitseon 9, där dess verksamhet fortfarande bedrivs. Institutets förste föreståndare, Erik Holmberg, hade titeln Directeur d’Études. Sveriges regering började ge medel till Institutets budget 1959 och 1966 kunde man dela ut ett första stipendium. En Biträdande Direktör tillsattes första gången 1987, och blev en permanent post tio år senare.