Berbatidalen strax öster om Mykene i landskapet Argolis är ytterligare en plats där Axel W. Persson bedrev arkeologiska undersökningar på 1930-talet. I Berbati samarbetade han med bl.a Åke Åkerström, Gösta Säflund och Erik Holmberg. Åkerström fortsatte fältarbetet på 1950-talet.

Berbatidalen från öster mot Zara och Charvati. Bakom bergen ligger Mykene. I centrum av bilden Mastoskullen. Foto: B. Wells 1989.

30-talsundersökningarna koncentrerade sig till den västra delen av dalen där Orestes av Mykene, vilken Persson hade haft som kock på sin utgrävning i Dendra, hade kunnat peka ut de mest lovande fyndlokalerna. 1935 grävde Persson ut tholosgraven, vilken endast innehöll en begravning. Keramik av s.k. palatsstil daterar graven till LH II eller ca. 1400 f.Kr. Keramiska fynd av geometriskt och senromerskt datum antydde att graven hade blivit återanvänd under senare perioder. Utgrävningen vid tholosgraven blev slutgiltigt publicerad av Barbro Santillo Frizell i Opuscula Atheniensia 15, 1984. Holmberg och Säflund grävde ut ett antal mykenska kammargravar längre västerut i dalen i ett område som kom att döpas till den Västra Nekropolen. Dessa utgrävningar publicerades långt senare av Säflund (1965) och Holmberg (1983).

De ur dagens synvinkel mest intressanta undersökningarna gjordes vid foten av Mastoskullen där Säflund och Åkerström grävde ut var sitt bostadskvarter av tidighelladiskt (2600-2000 f.Kr) respektive mykenskt (1600-1200 f.Kr) datum. Säflund publicerade sin grävning (tillsammans med kammargravarna i den Västra Nekropolen) 1965, medan Åkerström fortsatte grävningarna på Mastos 1953 och 1959 och publicerade den figurliga mykenska keramiken i institutets skriftserie år 1987. Det återstående materialet är under instudering av Mats Johnson (den neolitiska keramiken), Jeannette Forsén (den tidighelladiska keramiken), Michael Lindblom (den mellanhelladiska keramiken), Ann-Louise Schallin (den mykenska keramiken) och Jenni Hjohlman (den medeltida keramiken).

Det intressantaste fyndet på Mastos är den stora krukmakarugn, som Åkerström daterar stratigrafiskt till övergången mellan LH II och LHIII A1 (ca. 1400 f.Kr). Söder om ugnen hittade han en keramikdump av samma datum.
Keramikproduktionen fortsatte dock på platsen, vilket vi kan sluta oss till av produktionsdumparna strax öster om ugnen, som innehåller material som spänner över flera århundaden i den sena bronsålderns kronologi. Åkerströms stora tes är att Berbati var produktionscentrum för de mycket spektakulära figurliga kratererna som till stor del har blivit funna på Cypern och i Levanten. Denna tes har inte blivit universellt accepterad trots att de flesta forskarna nu anser att denna keramik måste haft sitt ursprung på det nordöstra Peloponnesos. Den har också delvis blivit bestyrkt av naturvetenskapliga undersökningar av sammansättningen hos keramiska leror. Schallins pågående undersökning av keramikproduktionen i Mastos syftar till att studera sambanden mellan form och dekor i den lokala mykenska repertoaren med användande av statistiska metoder.

Från det sena 1980-talet och framåt återupptogs fältarbetet i Berbati i stor skala av Berit Wells. 1988-1990 genomfördes en ytinventering som också inbegrep den angränsande högplatån runt byn Limnes i öster. Denna inventering syftade till att studera samspelet mellan mänsklig avtivitet och olika typer av fysiska miljöer som finns i området i ett diakroniskt perspektiv som spänner från mellanpaleolitikum (ca. 50000 år sedan) till 1700-talet e.Kr. Publikationen som kom ut redan 1996 i institutets skriftserie förändrade totalt den gängse bilden av Berbati som en arkeologisk plats. De tidigare kända bronsåldersfynden kunde nu sättas in i sina bebyggelsehistoriska sammanhang. Vid sidan av detta belystes andra perioder, under vilka området visade sig ha haft en tät bebyggelse: den neolitiska (5000-4000 f.Kr), tidighellenistiska (ca. 300 f.Kr) och senromerska (500-talet e.Kr). Det regionala och diakroniska perspektiv som tillämpades på Berbatidalen blev mer eller mindre en regel i den grekiska arkeologin under det sena 1900-talet. Det förtjänar dock att påpekas att inventeringen i Berbati-Limnes fortfarande är bland fåtalet dylika undersökningar som har blivit publicerad i sin helhet.

Tholosgraven 1993. Foto: B. Wells.

Utgrävning och vidare dokumentering av några av fyndplatserna som lokaliserats under ytinventeringen företogs under senare hälften av 1990-talet också under ledning av Berit Wells. 1994 grävdes en geometrisk-arkaisk kultplats i anslutning till kantkedjan av den tumulus som täckte den tidigare utgrävda tholosgraven. Fynden är under publicering av Gunnel Ekroth som också publicerade en preliminärrapport i Opuscula Atheniensia 21, 1996. Samma år dokumenterades lämningarna av den romerska badanläggningen i den centrala delen av dalen. Kaj Holmgren gjorde en CAD-modell av de befintliga lämningarna, vilket det rapporteras om i samma Opuscula. Denna uppmätning ägde rum inom ramen för ett samarbetsprojekt mellan de olika arkeologiska ämnena vid Lunds Universitet och Svenska institutet i Athen.

Utgrävningarna av Pyrgouthi norrifrån mot Klisoura, ravinen som leder in i dalen från Argolisslätten. Foto: G. Söderberg 1997.

Från 1995 lanserades ett nytt projekt som syftade till att undersöka den agrara ekonomin i dalen under diverse epoker med hjälp av avancerade naturvetenskapliga metoder (The Berbati Valley Project). Undersökningen, som från början var tänkt att omfatta fler platser, kom till slut att koncentreras till det s.k. Hellenistiska tornet eller Pyrgouthi i den centrala delen av dalen, då denna fyndlokal visade sig ha en mycket längre kontinuitet än vad man hade trott på grundval av ytinventeringen. Platsen spänner kronologiskt från den sengeometriska perioden till 500-talet e.Kr.

Penttinen (avhandling 2001) definierar Berbati som ett gränsområde som från tid till annan dominerades av Korinth i norr i lika hög grad som av Argos i söder. Fyndsammanhangen är kraftigt störda av senare aktiviteter, men Penttinen anser att de speglar mer eller mindre transhumant boskapskötsel snarare än bofast jordbruk. Aktiviteter av denna typ kan sägas definiera gränsområden. De mest spektakulära fynden från Pyrgouthi tillhör det sena 500-talet e.Kr. (Hjohlman avhandling 2002). En bondgård från denna period med tillhörande produktionsanläggning för vin förstördes i en kraftig eldsvåda och begravdes under rasmassorna. Till fynden hör stora förrådskärl, som har kunnat sättas ihop till hela kärl, olika typers pressanläggningar och diverse jordbruksredkap. Förvaringskärl från presshuset. Foto: G. Söderberg.

I Pyrgouthi hittades också rester av krukmakarugnar som daterats till 400-talet f.Kr. Då man nu kan belägga keramikproduktion i Berbatidalen under flertalet perioder, verkar det som om denna har utgjort ett viktigt tillskott till den agrara ekonomin under diverse epoker. I anslutning till projektet som beskrivits ovan har Berit Wells tillsammans med Ian Whitbread och Matthew Ponting från Fitch Laboratory vid den Engelska Skolan i Athen undersökt lertäkterna i dalen och keramik från alla perioder i dalen för att komma in på den ekonomiska betydelsen av denna verksamhet.

Se Arto Penttinen, Berbati between Argos and Corinth (diss. University of Stockholm, Department of Classical Archaeology and Ancient History), 2001 samt Jenni Hjohlman, Farming the land in Late Antiquity. The case of Berbati in the northeastern Peloponnese (diss. Stockholm University, Department of Classical Archaeology and Ancient History), 2002.

Fältundersökningarna av Pyrgouthi publicerades i Atheninstitutets skriftserie, vol. 52, 2005 av Jenni Hjohlman, Arto Penttinen och Berit Wells: Pyrgouthi. A rural site in the Berbati Valley from the Early Iron Age to Late antiquity. Excavations by the Swedish Instittue at Athens 1995 and 1997.

De nya undersökningarna i Berbati avslutades 1999 med en intensiv inventering av Mastoskullen som inte ingick i den ursprunliga ytundersökningen 1988-1990. Denna inventering syftade till att testa nya metoder såsom användandet av GIS och till att få ny information om platsens bebyggelse och om hur den korresponderar med bebyggelsen i dalen i övrigt. I detta syfte räknades och analyserades alla ytartefakter terrass för terrass. Den så skapade databasen knöts till en digital modell av kullen, som nu bl.a kan användas till att visa distributionen av ytartefakter från olika perioder. Resultaten av undersökningen håller fortfarande på att analyseras, men redan nu kan sägas att den mycket arbetsintensiva metoden har gett helt ny information om platsens historia. Till exempel kan man från den bifogade distributionskartan av medeltida artefakter klart utläsa att de härrör från toppen av kullen. Följaktligen är det där man skall leta efter den medeltida bosättningen på Mastos.

Artefakttätheten är större ju mörkare färgen är. Kartan är skapad av Emanuel Savini.

Det senaste undersökningarna i Berbatidalen har knappast producerat fynd som kan jämföras med dem från t.ex Asine och Dendra eller med dem från de tidigare utgrävningarna i Berbati. Platsens betydelse för svensk medelhavsarkeologi ligger mera i det faktum att den har utgjort testgrund för nya metoder. Till målsättningen har också hört anlitande av yngre, ofta odisputerade forskare för snabb publicering och bearbetning av fynd från de nya undersökningarna. Berbati har därför också blivit en träningsgrund för en helt ny generation av svenska arkeologer. Som sådan kan det endast jämföras med Asine under 1920-talet och med Acquarossa i Italien under 1960- och 70-talen.

Arto Penttinen