Svenska institutet i Athen är sedan 1976 inrymt i en nyklassicistisk K-märkt byggnad på Akropolis sydsluttning i stadsdelen Makryianni. Akropoliskullens södra sida bebyggdes i modern tid – alltså efter grundandet av den grekiska staten på 1830-talet – egentligen först i början av 1900-talet. Fram till dess hade staden fått breda ut sig norr om Akropolis. I början byggdes små enkla hus och sedan, efter första världskrigets slut, större tvåvåningshus, oftast med trädgårdar. Området lär dock, enligt äldre stadsdelsinnevånares vittnesmål, fortfarande vid mitten av 20-talet ha varit mycket glest bebyggt. Gatorna som omger institutsbyggnaden lär så sent som vid mitten av 40-talet fortfarande ha varit av jord. Ursprungligen ingick området i en stor lantegendom, som tillhörde en av förgrundsgestalterna i det grekiska frihetskriget: general Theodoros Makryiannis. Stadsdelen bär för övrigt hans namn.

Institutsbyggnaden ritades av Fillipos Oikonomou för familjen Issidorides, som ursprungligen kom från Konstantinopel. Familjefadern Herakles P. Issidorides var en förmögen affärsman, som importerade läder och annat material för tillverkning av skor från England och Amerika.

När uppfördes då byggnaden? Detta finns det delade meningar om. Professorn i arkitektur vid Tekniska Högskolan i Athen, Manos G. Biris, daterar den i en av sina böcker till 1914. I Institutets arkiv finns det emellertid ett dokument, som visar, att tomten köptes 1919 av Herakles P. Issidorides. Familjens äldste son, Petros H. Issidorides, har berättat, att huset stod färdigt 1920 – eller kanske var det 1924.

Huset hör stilmässigt till den athenska nyklassicismens sista fas. Hit brukar man räkna hus byggda mellan 1890 och 1925. Institutet är därmed ett av de sista hus, som byggdes i den sedan 1830-talet i grekiska städer så populära nyklassicistiska stilen. Stilen kom av naturliga skäl sent till Grekland, eftersom landet under den ottomanska tiden hade varit isolerat från Västeuropa. Den användes emellertid sedan flitigt inte bara i officiella byggnader under 1800-talet utan också i privatbostäder. Det blev nästan ett sätt för hög och låg att påvisa sin grekiska identitet genom att inkorporera stilelement från byggnaderna på Akropolis i sina hus.

Den sena nyklassicismen i Athen karaktäriseras av en påtaglig eklektism, vilket innebar att man särskilt omkring 1910 började blanda in andra stilelement än de klassiska i husfasadernas nyklassicistiska dekorationer. Ett nybarockt drag i institutsbyggnaden är först och främst fasadens som helhet rika och tunga dekoration. Det avrundade hörnet och den ursprungligen monokroma, gråvita bemålningen visar också på inflytande från nybarocken i avsikt att betona den enhetliga byggnadskroppen. Detta står i motsats till nyklassicismens markering av delarna, där den typiska tredelningen vertikalt och horisontellt uppnås genom tredimensionella dekorelement och polykrom bemålning i fasaden. Andra eklektiska inslag är det rusticerande bandet av puts i husets bas och de rundbågade lunetterna ovanför balkongdörrarna på övervåningen. Dessa stildrag är hämtade från nyrenässansen och har sitt ursprung i italiserande arkader. Den allmänna uppfattningen är, att arkitekten Oikonomou på den förhållandevis lilla tomt, som stod till han förfogande, lyckades skapa en byggnad, som trots sin rika och eklektiska dekor, ger ett harmonisk intryck.

Institutsbyggnaden är mycket välbyggd, vilket är ett typiskt drag för sen athensk nyklassicism. Den nyklassicistiska byggnadsstilen ställde stora krav på byggare och hantverkare, men vid tiden för uppförandet av institutet hade man samlat på sig en kunskap om denna stil, som i hög grad fick sin genomslagskraft i både denna och många samtida, rikt påkostade byggnader. Den rika interiören med marmor, stuckaturer, ekträ, slipade kristallrutor m.m. vittnar om detta. Från mitten av 20-talet vände man sig mer och mer bort ifrån denna typ av arkitektur och redan på 30-talet kom den första rivningsvågen, där många av dessa små palatsliknande hus jämnades med marken. Under 50- och 60-talen följdes den av ett nytt rivningsraseri, som ännu pågår. De byggnader som räddats undan förstörelsen och blivit K-märkta är t ex institutsbyggnaden och det Nordiska Biblioteket.

entre

Institutet byggdes alltså som hem för familjen Issidorides, som hade fyra barn. Planlösningen präglas också av en dåtida förmögen familjs behov. De mindre rummen i källaren, som idag används som skolsal för svenskundervisning och sy- och strykrum, var avsedda som sovrum för husets tre tjänsteflickor. Det som idag är kök i källaren var skafferi och utrymmena på andra sidan gången bl.a vinkällare. Där fanns också ett kolförråd – huset hade kolkaminer – och ett garage, där familjens Rolls Royce stod, när den inte kördes av den anställde chauffören. På entréplanet fanns kök (idag arkivrum) och matsal (sekreterarens kontor) till vänster och till höger tre rum i fil (seminarerum och Bysantinska rummet), där man tog emot gäster och där det bl.a. längst in stod en pianola. På övervåningen låg familjens sovrum och barnens läxläsningsrum. På taket fanns redan de små rum, som nu är gästrum, men på den tiden var de klädkammare, syrum och tvättstuga. Från tvättstugan lär man ha kunnat se Faliron och havet och känna havsbrisen.

På grund av kriget fick familjen Issidorides 1940 ekonomiska svårigheter och sålde huset till familjen Pakis. Tyskarna konfiskerade huset under ockupationen och familjen Pakis tvingades under flera år bo i källaren. Efter kriget öppnade de ’’Pension Pakis’’, som de drev fram till slutet av 50-talet. Professorerna i antikens kultur och samhällsliv, Birgitta Bergquist och Carl Nylander, bodde på pensionatet som gäster och 1958 inhystes deltagarna i institutets arkeologiska kurs på pensionatet.

1960 kom huset för första gången i svenska händer, när Evangeliska Israelmissionen i Malmö köpte det och där inrymde Svenska Samariterhemmet Dorkas. Initiativet till köpet togs av missionären Greta Karlsson, som också hade varit gäst hos paret Pakis. Evangeliska Israelmissionen hjälpte judar på väg till Israel från Ryssland och idkade även välgörenhet bland den grekiska befolkningen. Den utbildade också grekiska flickor till hembiträden, som sedan hjälptes att resa huvudsakligen till Australien.

Huset köptes så 1975 av Svenska institutet i Athen. Det var den dåvarande chefen Pontus Hellström som ’’hittat’’ det vintern 1973–74. Köpet möjliggjordes genom försäljning av en av de lägenheter, i vilka institutet då var beläget på Voukourestiougatan i Kolonaki, och en donation från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. Efter färdigställandet av det Nordiska Biblioteket på Kavalotti 7, flyttades institutets stora boksamling på ca. 35 000 volymer dit och institutsbyggnaden genomgick en total renovering 1996-1997. Hösten 1995 erhöll institutet genom testamente från Gustav Karlsson, professor i bysantinologi vid Freie Universität i Berlin, en boksamling, som nu finns i det Bysantinka rummet på Mitseon 9.

(Texten är i allt väsentligt en artikel av Bodil Nordström-Karydaki publicerad i Vänföreningens tidskrift Hellenika, 80, 1997)